Mircea Cărtărescu
Solenoid
Översatt av Inger Johansson
Stockholm : Albert Bonniers förlag, 2019
(Originalets titel: Solenoid. Ursprungligen utgiven: București : Editura Humanitas, 2015)
Omtumlad och utmattad efter läsningen lägger jag ifrån mig Mircea Cărtărescus drygt 800-sidiga roman Solenoid. Boken Nostalgia fick mig att upptäcka Cărtărescu, Orbitór fick mig att häpna över hans språk, men det är med Solenoid som jag tycker att han skrivit sin hittills bästa roman.
Problemet är att boken samtidigt är en monstruös skapelse, en text med sådant omfång och med sådana anspråk att den hotar att kväva läsaren. För att kunna läsa den intensiva texten med behållning krävs både beslutsamhet och återhållsamhet. Ett av de 51 kapitlen i taget är en lämplig dos för att bevara intresset och kunna njuta av texten.
I Solenoid känner läsaren igen Cărtărescus vackra och överdådiga språk, de surrealistiskt drömlika partierna och den centrala roll som staden Bukarest spelar. Skillnaden mot de tidigare böckerna är att den struktur som bär upp och håller samman boken är mer framträdande.
Bokens huvudperson är Mircea Cărtărescu, men inte författaren utan den person som han hade kunnat bli om utfallet av ett avgörande ögonblick i hans liv hade blivit annorlunda. I Solenoid krossas hans författardrömmar och Mircea Cărtărescu blir lärare vid en skola i en förort till Bukarest. Den bok vi läser är lärarens anteckningsböcker från denna parallella verklighet, där Bukarest är en förfallen, nästan öde stad med nedslitna byggnader utan spår av underhåll, bakom vars trista fasader det döljer sig labyrinter av gångar som leder till ständigt nya rum, i vilka det sker oväntade möten med dimensioner vi inte känner till.
I det som inledningsvis ter sig som en surrealistisk roman, där skuggor från Salvador Dalí och Max Blecher drömlikt rör sig över sidorna, träder alltmer en fjärde dimension in i handlingen. Ju mer jag läste, desto tydligare blev spåren av Paul Auster och av bröderna Strugatskijs sena, filosofiska romaner. Men Solenoid är betydligt mer än summan av dess eventuella influenser. Det är en roman som svämmar över av häpnadsväckande, gåtfullt skimrande formuleringar, sammansatta av ord som verkar sväva högt över boksidor fyllda av märkliga människoöden och av händelser sammanflätade av underliga krafter.
Att läsa Solenoid är som att förlora fotfästet och falla ned i en framrusande flod. Antingen räddar man sig upp så snabbt som möjligt eller låter sig föras med av flödet, övertygad om att Cărtărescu kommer att hålla en flytande. Varje försök att beskriva boken ger samma resultat som att försöka beskriva ett fyrverkeri och endast lyckas förmedla dess bleka skugga.
Den som tidigare har läst och uppskattat Cărtărescu, kommer även att tycka om Solenoid. För andra kan romanen antagligen vara lite för mycket av det goda. Tack vare Inger Johanssons makalöst fina översättning kan vi uppleva Cărtărescus värld vare sig vi väljer att stiga in i den eller inte.
Ord och meningar 