Leviterande litteratur

Mircea Cărtărescu
Solenoid
Översatt av Inger Johansson
Stockholm : Albert Bonniers förlag, 2019

(Originalets titel: Solenoid. Ursprungligen utgiven: București : Editura Humanitas, 2015)

Omtumlad och utmattad efter läsningen lägger jag ifrån mig Mircea Cărtărescus drygt 800-sidiga roman Solenoid. Boken Nostalgia fick mig att upptäcka Cărtărescu, Orbitór fick mig att häpna över hans språk, men det är med Solenoid som jag tycker att han skrivit sin hittills bästa roman.

Problemet är att boken samtidigt är en monstruös skapelse, en text med sådant omfång och med sådana anspråk att den hotar att kväva läsaren. För att kunna läsa den intensiva texten med behållning krävs både beslutsamhet och återhållsamhet. Ett av de 51 kapitlen i taget är en lämplig dos för att bevara intresset och kunna njuta av texten.

I Solenoid känner läsaren igen Cărtărescus vackra och överdådiga språk, de surrealistiskt drömlika partierna och den centrala roll som staden Bukarest spelar. Skillnaden mot de tidigare böckerna är att den struktur som bär upp och håller samman boken är mer framträdande.

Bokens huvudperson är Mircea Cărtărescu, men inte författaren utan den person som han hade kunnat bli om utfallet av ett avgörande ögonblick i hans liv hade blivit annorlunda. I Solenoid krossas hans författardrömmar och Mircea Cărtărescu blir lärare vid en skola i en förort till Bukarest. Den bok vi läser är lärarens anteckningsböcker från denna parallella verklighet, där Bukarest är en förfallen, nästan öde stad med nedslitna byggnader utan spår av underhåll, bakom vars trista fasader det döljer sig labyrinter av gångar som leder till ständigt nya rum, i vilka det sker oväntade möten med dimensioner vi inte känner till.

I det som inledningsvis ter sig som en surrealistisk roman, där skuggor från Salvador Dalí och Max Blecher drömlikt rör sig över sidorna, träder alltmer en fjärde dimension in i handlingen. Ju mer jag läste, desto tydligare blev spåren av Paul Auster och av bröderna Strugatskijs sena, filosofiska romaner. Men Solenoid är betydligt mer än summan av dess eventuella influenser. Det är en roman som svämmar över av häpnadsväckande, gåtfullt skimrande formuleringar, sammansatta av ord som verkar sväva högt över boksidor fyllda av märkliga människoöden och av händelser sammanflätade av underliga krafter.

Att läsa Solenoid är som att förlora fotfästet och falla ned i en framrusande flod. Antingen räddar man sig upp så snabbt som möjligt eller låter sig föras med av flödet, övertygad om att Cărtărescu kommer att hålla en flytande. Varje försök att beskriva boken ger samma resultat som att försöka beskriva ett fyrverkeri och endast lyckas förmedla dess bleka skugga.

Den som tidigare har läst och uppskattat Cărtărescu, kommer även att tycka om Solenoid. För andra kan romanen antagligen vara lite för mycket av det goda. Tack vare Inger Johanssons makalöst fina översättning kan vi uppleva Cărtărescus värld vare sig vi väljer att stiga in i den eller inte.


Bortom verkligheten

Max Blecher (1909-1938)
Händelser ur den omedelbara overkligheten
Översatt av Inger Johansson
Umeå : h:ström, 2010

(Originalets titel: Întâmplări în irealitatea imediată. Ursprungligen utgiven: București : Editura Vremea, 1936)

Max Blecher (1909-1938)
Upplyst gryt : sanatoriedagbok
Översatt av Inger Johansson
Umeå : h:ström, 2021

(Originalets titel: Vizuina luminată. Ursprungligen utgiven: București : Cartea Românească, 1971)

När den rumänske författaren Max Blecher avled av tuberkulos 1938, endast 28 år gammal, hade han tillbringat de sista tio åren av sitt liv på sanatorier i Frankrike, Schweiz och Rumänien. Trots att sjukdomen gjorde honom sängliggande skrev han två prosaböcker, en diktsamling, flera noveller och ett antal artiklar – bland annat i surrealisternas tidskrifter.

Efter sin död glömdes han mer eller mindre bort, för att först under 1970-talet återupptäckas i Rumänien. Därefter dröjde det till efter murens fall innan översättningar till andra språk gjorde honom känd även utanför hemlandet. I Sverige har Umeå-förlaget h:ström publicerat två av Blechers böcker, hans första roman Händelser ur den omedelbara overkligheten och den postumt utgivna sanatoriedagboken, Upplyst gryt, båda översatta av Inger Johansson.

Redan innan jag började läsa Händelser ur den omedelbara overkligheten stannade jag upp inför den suggestiva stämning som skapas av titeln och omslagets foto av en gammal tegelbyggnad. Vilken omedelbar overklighet kan inte finnas dold i den byggnaden? Men vad är det för ett hus? Ett gatunamn kan läsas på en skylt på huset – en gata som verkar ligga i Storbritannien. Med hjälp av en ”street view” kunde jag strax därefter vandra längs en gata i Newcastle och ställa mig framför huset. Bakom mig hade jag den järnvägsbro där fotografen har stått. Overkligheten hade omedelbart blivit verklig.

Men nu till texten, som gör nedslag i en pojkes liv under hans uppväxtår i en liten rumänsk landsortsstad. Pojkens upplevelser av sin omvärld är så intensiva att de diagnosticeras som anfall; sinnligt omedelbara inträden i en hyperrealistisk verklighet som övergår i surrealism och hotar att innesluta honom. Det språk Blecher använder sig av för att gestalta upplevelserna är på en gång uppslukat av intrycken och distanserat iakttagande, nyfiket undersökande och kallt registrerande, vilket ger upphov till en verklighetsbeskrivning som blir lika omedelbar som overklig.

Den litterära släktskapen med Bruno Schulz är tydlig. Blecher och Schulz var samtida; båda var av judisk börd, båda levde i småstäder – Blecher i Rumänien, Schulz i Polen. Båda beskriver en omgivande verkligheten så intensivt att den förvandlades till overklighet; båda återupptäcktes långt efter sin död.

Men de kände inte till varandra och de hade olika personligheter, vilket färgade deras upplevelser på olika sätt. Schulz beskriver hur verkligheten öppnar sig och släpper in ett nytt ljus, Blecher träder in i den förvandlade verkligheten och blir ett med den med en sådan kraft att han riskerar att inte hitta tillbaka igen.

Jag lägger ifrån mig boken med en känsla av att ha läst något unikt och betydelsefullt, en bok som lagt en grund för kommande författare. En av dem är Mircea Cărtărescu, som betraktar sin landsman som en viktig förebild.

I likhet med Händelser ur den omedelbara overkligheten är även Max Blechers postumt utgivna sanatoriedagbok, Upplyst gryt, uppbyggd av ett antal betraktelser. I det här fallet baserade på författarens egna erfarenheter av sanatorier i 1930-talets Europa.

Vi befinner oss i en värld av tuberkulos utan antibiotika, en värld där behandlingarna mest består av långvariga och enformiga sanatorievistelser för patienter som ordinerats vila och vistelse utomhus, nedpackade i stolar och sängar. Blecher skildrar hur smärta och död ständigt är närvarande, hur människor tvingas acceptera en sjukdom som sakta förtär deras liv, hur ohyggliga operationer och ingrepp blir en del av vardagen och hur vänskapsrelationer blir kortvariga när medpatienters sängar utan förvarning plötsligt kan stå tomma.

I sanatoriemiljön är alla tankar på ett vanligt liv förvandlade till rena önskedrömmar, istället uppkommer en slags sanatorieverklighet där frånvaron av allt det som tidigare var livet har fyllts ut av drömmar och fantasier. För Blecher övergår vardagens enahanda upplevelser i surrealistiska drömtillstånd utan att han upplever det ena som mindre verkligt än det andra. Verkligheten och overkligheten har blivit lika omedelbara.

Den språkliga och innehållsliga kombinationen av intensiv närvaro och distanserat iakttagande är lika påtaglig i sanatoriedagboken som i Händelser ur den omedelbara overkligheten. I båda fallen njöt jag av Max Blechers poetiska prosa i fin översättning av Inger Johansson (som även översatt Cărtărescu till svenska).


Asle och Alida

Jon Fosse
Andvake
Oslo : Det Norske Samlaget, 2007

Jon Fosse
Olavs draumar
Oslo : Det Norske Samlaget, 2012

Jon Fosse
Kveldsvævd
Oslo : Det Norske Samlaget, 2014

Jon Fosse
Trilogin

Översatt av Urban Andersson
Stockholm : Bonniers, 2015

Mitt första möte med Jon Fosses författarskap ägde rum för några år sedan när jag läste Trilogin i svensk översättning. Jag minns fortfarande hur jag flera dagar efteråt var uppfylld av boken. Det som under läsningen gjorde starkast intryck på mig var det sätt på vilket Fosse genom upprepningar och omtagningar skapade en rytm och struktur som gav liv åt den avskalade handlingen. Jag blev också starkt berörd av den ömhet med vilken han skildrade personerna i boken.

I Trilogins tre delar, Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning, berättas historien om Asle och Alida, om deras liv och om deras dotter, Ale. Vi får följa Asle och den gravida Alida när de försöker finna husrum åt sig, Asle när han skall köpa en ring till Alida och slutligen den gamla Ale som tänker tillbaka på sitt och sin moders liv.

Till den nästan skillingtrycksliknande berättelsen om Asle och Alida adderar Fosse gradvis fler röster genom att öppna upp handlingen och låta den löpa vidare under flera generationer, samtidigt som berättelsen följer en tidlös rörelse från liv till död. Resultatet blir något alldeles enastående – ett böljande flöde där den jordnära vardagen får sällskap av ett dramatiskt händelseförlopp och en religiöst, mystisk dimension.

Efter att ha läst Urban Anderssons fina översättning dröjde det länge innan jag funderade på att läsa böckerna i original, på nynorsk. För en tid sedan läste jag till slut ändå Andvake, Olavs draumar och Kveldsvævd.

På nytt upplevde jag rytmen i berättelsen och det vackra, uttrycksfulla språk som Fosse använder sig av för att skildra kärleken mellan Asle och Alida. Men nu fick berättelsen en ännu större närhet och intensitet. Genom Fosses nynorska blev språket klarare, berättelsen kargare och tragedin ännu mer drabbande.

Nu såg jag också tydligare hur Fosse använder omtagningarnas små nyansskillnader för att ge ett större djup åt berättelsen och hur han låter drömmar och avgrunder skymta mellan upprepningarna. Den väv Fosse tvinnar samman blev helt enkelt tätare och mer skimrande på nynorsk. Märkligt nog sker det med hjälp av ett lakoniskt språk som Fosse givit en arkaisk, skenbart konstlös form.

Jag kan inte annat än häpna över, glädjas åt och förstummas av Fosses text och den musikaliska prosa han använder sig av. Inte underligt att den ungerske tonsättaren Péter Eötvös inspirerats till att förvandla Trilogin till en opera med namnet Sleepless.


Svart och vitt

Jon Fosse
I svarte skogen inne
Oslo : Det Norske Samlaget, 2023

Jon Fosse
Kvitleik
Oslo : Det Norske Samlaget, 2023

Så fick då Jon Fosse till slut Nobelpriset i litteratur. Det var inte oväntat att han förr eller senare skulle tilldelas det mest prestigefyllda litteraturpriset i världen. I Fosses stora produktion finns, förutom den dramatik som gjort honom världsberömd, också prosa, lyrik och barnböcker. Men Fosse är också översättare, bland annat av Beckett, Kafka och Rilke. Att han skriver på nynorsk, ett av de minsta språken i Europa, ger givetvis Nobelpriset en extra betydelse.

De två böcker Fosse senast publicerat är prosaberättelsen Kvitleik och pjäsen I svarte skogen inne. De är två variationer på samma tema: en man sätter sig i sin bil och kör planlöst omkring på allt mindre vägar till dess bilen slutligen kör fast på en liten skogsväg, där han vare sig kan få hjälp eller har möjlighet att vända om. Istället för att gå tillbaka samma väg som han kommit, ger han sig in i skogen där han snart går vilse medan snön börjar falla och mörkret blir allt tätare. I skogen ser han människor som letar efter honom. Så långt är de båda texterna lika varandra. Men medan pjäsen slutar i en hopplös svärta, lyfts kortromanen av ett hoppfullt ljus.

I Kvitleik (på svenska: vithet) visar det sig att de som letar efter mannen inte är levande varelser, utan diffusa änglaväsen omgivna ett ett starkt vitt ljus. När de slutligen för med sig mannen in i värmen och vitheten är det en öppen fråga om han dör eller föds till ett nytt liv.

Berättelsen kan läsas som en allegori över en människas liv, i vilket slumpmässiga livsval slutligen leder vilse och för allt längre ut i en okänd ödemark, där färden till slut bara kan få ett abrupt slut. När någon väg inte längre återstår, tar ett desperat, planlöst sökande över, alltmedan mörkret sänker sig. Den räddning som är möjlig kan bara komma som en nåd utifrån. Avslutningens dödsögonblick kan därför också ses som ett frälsningsögonblick.

Om Kvitleik är en andlig allegori, i vilken texten rör sig från ett allt större mörker till ett allt större ljus, från kyla till värme, är I svarte skogen inne en text där mörkret och kylan blir allt mer dominerande. Dramat är en skildring av en mans flykt från en handling som är så avskyvärd att polis letar efter honom. De svartklädda människor han ser i skogen omges inte av något inre ljus, de små ljuskäglorna kommer från skallgångskedjans ficklampor. Helt innesluten i sitt eget mörker vill mannen inte bli hittad. När det ändå sker är han inte längre vid liv.

De båda böckerna, med sitt enkla, karga språk och sitt vackra musikaliska flöde med dess omtagningar och upprepningar, är typiska exempel på Fosses särpräglade berättarteknik. Det är texter av en författare som funnit sin egen, unika röst och som kan ge den både dramats och prosans form. Fosse är en stor författare som välförtjänt tilldelats alla de priser han fått.