Min blick rör sig sakta över hyllorna där böckerna står uppställda i givakt, en armé klädd i uniformer från olika tider och platser, väntande på min inspektion. På regelbundna avstånd, likt lyktstolpar, står de pensionerade generalerna, väl medvetna om sin betydelse och position. Kritiskt betraktar de mig från sina höjder, där de funderar över varför de skall behöva vistas bland alla dessa obildade meningar.
Efter ett litet tag börjar jag känna igen individer. Några är gamla vänner som jag brukar träffa regelbundet, andra har jag inte sett på länge, så jag stannar till en stund och växlar några ord med dem innan vi skiljs åt under ömsesidiga förhoppningar om att snart ses igen.
Och titta där, de jobbiga typerna! Jag byter snabbt hylla och hoppas att de inte hunnit se mig. Alltid skall de tränga sig på med sina grälla kläder och sitt ständiga, tomma pladder. Och där, i deras närhet, de minst lika jobbiga, de som jämt skall berätta för mig hur jag skall leva mitt liv.
Nu dyker ett lekfullt gäng upp, de är som barn, aldrig vet man vad de hittar på när man stängt pärmarna. Förresten, var är de som själva slår igen pärmarna efter sig, vägrar att tala med mig och mest verkar hänga med de gemena typerna?
I ett hörn ligger de utslagna, de som haft ett tufft liv och nu förlorat allas respekt. I sina skitiga och trasiga kläder ser de eländiga ut, men jag vet att det finns mycket av värde i dem, bara man ger dem en chans.
Bland alla tjocka och smala ryggar hittar jag också några som jag tycker har vuxit till sig. De ler överseende och skrattar sedan hjärtligt åt mig när jag går vidare. Det är ju bara han som blivit äldre, viskar de.
Till slut möts vi. Vi som förut endast anade varandras existens, men nu inte kan leva utan varandras närhet. Det känns som om allt stämmer. Vi tillbringar hela kvällen tillsammans.