Ett duggregn gör mig sällskap när jag går uppför de villabebyggda sluttningarna i Bankeryd. Jag är på väg till en utsiktspunkt strax utanför samhället.

På vägen passerar jag Gröna ängar och Hovagärdet, platser med namn som minns att det varit betesmark där jag går. Det dröjer inte länge förrän jag når jordbruksbygd och den höjd som är målet för min vandring.

Eftersom Vättern skär djupt in i det sydsvenska höglandet, omges den södra delen av höjder med branta sluttningar ned mot vattnet. Jag borde därför ha högt belägen mark framför mig där jag står med ryggen vänd mot Vättern. Istället ser jag en dalgång som sträcker sig från höjderna väster om Jönköping drygt en mil norrut till Bankeryd.

Det verkar som om dalen skapats genom att ett väldigt vattenflöde forsat ned och tvingats söka sig längs med Vätterbranterna mot norr innan det kunnat mynna ut i Vättern. Som ett blekt minne av vattenflödet slingrar sig Lillån fram genom dalgången.

Där dalgången slutar, rinner Domneån västerifrån brant ner mot dalen, där det framforsande vattnet stannar upp och bildar ett kärr innan ån mynnar ut i Vättern. Att ån domnar, dvs. blir matt och kraftlös, är en vanlig förklaring till dess namn. Alltsedan tidig medeltid har Domneån utgjort en gränslinje mellan landskap, län, stift, härader, socknar och kommuner.

Eftersom dalen ursprungligen var trädbevuxen behövde den röjas för att skapa odlingsbar mark. Hur lång tid det kan ha tagit är svårt att veta, men troligen dröjde det till tidig vikingatid innan befolkningen blev bofast. De svårframkomliga mossområden och stora skogar som omger dalen har i alla tider fungerat som naturliga, skyddande gränser och gjort dalen till en nordlig utlöpare av Småland, med Domneån i norr och Dumme mosse i väster som gränser mot Västergötland.

Ortnamnet Bankeryd har ändelsen –ryd, vilket betyder röjd och uppodlad mark i skogsbygd. Många ortnamn av denna typ är mycket gamla och inleds då med ett fornnordiskt mansnamn. Eftersom Banke inte är ett ovanligt namn från förkristen tid, är det möjligt att en man med det namnet kan ha fått ge namn åt platsen.

Alldeles nedanför utsiktspunkten ser jag bebyggelse som fått namn av den närliggande Labbarps gård. Ändelsen –arp har samma betydelse som –ryd, men är av betydligt senare datum. I centrala Bankeryd finns minnen av sådana nyodlingar bevarade i form av namnen Attarp och Nyarp.

En bit bort ser jag det som tidigare var socknens centrum. Där skymtar jag Bankeryds kyrka, som invigdes 1865, och då ersatte en föregångare av äldre datum. Tack vare folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgrens teckningar och noteringar vet vi hur Bankeryds gamla kyrka såg ut 1863, strax innan den revs. Kyrkan bestod då av ett kor byggt av sten (troligen från tidig medeltid) och av ett timrat långhus som byggts efter danska truppers skövlingar på 1560-talet.

Bankeryds kyrka, 1863. Ur Nils Månsson Mandelgrens anteckningsböcker.

Intill kyrkan passerar vad som sannolikt var den första vägen genom dalgången. Längs vägen, strax söder om kyrkan, finns en gård med namnet Prinseryd. Hur länge det har funnits en gård på platsen är oklart, men gården har fått sitt namn av den mäktige Johan Printz (1592-1663), som var guvernör för kolonin Nya Sverige i Nordamerika, adlades och senare blev landshövding i Jönköpings län. Han ägde åtskilliga gårdar i sitt hövdingadöme.

Johan Printz har också fått ge namn åt Prinsfors, beläget strax norr om kyrkan, där Lillån rinner fram. På 1860-talet hamnade Prinsfors i centrum för diskussioner om lokaliseringen av en station på den nybyggda järnvägslinjen mellan Falköping och Nässjö. I Prinsfors möts järnvägen och den gamla vägen genom dalen, vilket gjorde Prinsfors till det naturliga valet av plats för en stationsbyggnad.

Efter ett antal turer beslutades det dock att stationen skulle byggas någon kilometer närmare Vättern, på obrukad mark nedanför det som då var betesmarker längs den östra dalsidan. Prinsfors fick nöja sig med en banvaktsstuga och under en tid även en mindre hållplats för järnvägen.

Med järnvägen flyttades dalens centrum från sockenkyrkan till den nybyggda stationen, runt vilken stationssamhället Bankeryd har vuxit fram. Bebyggelsen har dels spridit sig allt högre upp över dalsidan, dels ut över dalsänkan och på så sätt givit upphov till ett samhälle där järnvägen bildar en tydlig gränslinje mellan en låglänt och en höglänt del.

Trots det tilltagande regnet hör jag bruset från riksväg 195, som dragits rakt igenom dalgången på sin väg från Jönköping till Hjo. Riksvägen tar inte hänsyn till höjdskillnader eller åkermark, vilket däremot järnvägen var tvungen att göra när den drogs i en S-formad slinga för att kunna runda dalen och finna jämn terräng nedanför branterna nära Vätterstranden på sin väg mot Jönköping.

Regnet är nu så kraftigt att jag blir tvungen att ge mig iväg. På vägen ned tänker jag på Banke. Kanske var han en storman som med hjälp av sina trälar röjde mark för en gård? Någon av hans ättlingar kan ha blivit kristen och byggt en gårdskyrka av trä i anslutning till stormansgården. När befolkningen ökat, trälarna frigivits och mer mark uppodlats, kan gårdskyrkan ha ersatts med en sockenkyrka i sten. Ja, vem vet?

---