Samanta Schweblin
Räddningsavstånd
Översatt av Lina Wolff
Stockholm : Bonniers, 2016
Ingår i Panacheserien
(Originalets titel: Distancia de rescate. Ursprungligen utgiven: Buenos Aires : Random House, 2014)

Av sin mor har Amanda fått lära sig betydelsen av att ständigt ha uppsikt över sitt barn, att ständigt befinna sig inom räddningsavstånd.

När hon, för att komma bort från storstadens risker, under sommarsemestern hyr ett hus åt sig och sin dotter på den argentinska landsbygden, hamnar de i en idyll, omgiven av hästhagar, bäckar och oändliga fält med sojabönsodlingar.

I den stekande solen och den märkliga tystnad som råder i landskapet börjar dock ett obehag sakta smyga sig på. Var är alla hästar och varför ser de så många barn med märkliga missbildningar? Någonting verkar vara fel. Och nu börjar läsaren, långt före Amanda, att inse vad som håller på att hända. Istället för att kunna hejda dem, måste vi följa hur mor och dotter gång på gång utsätter sig själva för livsfara, hur de är på väg att förgiftas.

Ovetande om riskerna befinner de sig mitt i en pågående miljökatastrof, mitt i ett landskap där allt utom de genmodifierade sojabönsplantorna är förgiftat av bekämpningsmedel. Marken de går på, vattnet de dricker, maten de äter, föremålen de rör vid, allt är farligt för levande varelser. Här är alla tankar på räddningsavstånd helt meningslösa; att vistas här är att förlora alla möjligheter till räddning.

I Argentina och Brasilien används enorma mängder bekämpningsmedel för odlingar av sojabönor, som till största delen används som djurfoder. Eftersom länderna är stora köttproducenter, utgör odlingen av sojabönor och uppfödningen av köttdjur en perfekt symbios av intressenter som tjänar stora summor på kemikalieanvändningen. Befolkningen på landsbygden är fattig och ofta ovetande om bekämpningsmedlens hälsorisker, vilket medför att de utsätter sig för stora risker när de hanterar kemikalierna. Det är vanligt att fälten besprutas utan att skyddsutrustning används, dunkar som tidigare innehållit bekämpningsmedel används inte sällan för transporter och lagring av vatten.

Trots att lokalbefolkningen sakta förgiftas och drabbas av oförklarliga fysiska och mentala symptom, trots att barn föds med allvarliga skador, trots att husdjur dör och de vilda djuren i omgivningen försvinner, saknas både kunskapen och viljan att söka efter orsakerna. Inte ens sjukvårdspersonalen vet alltid vad som pågår. Istället för rationella förklaringar, blir övernaturliga tolkningar därför ofta det enda som återstår.

När vi stiger in i handlingen är allt redan för sent, det är alldeles för ont om tid för det samtal mellan Amanda och grannens son som boken är uppbyggd av, ett samtal som allt mer får karaktären av bokens engelska titel, en ”fever dream”. Men det är en feberdröm som består av de sista tankar som far genom Amandas medvetande där hon ligger döende i sin sjukhussäng. Var hennes dotter befinner sig vet hon inte; hon vet inte ens var hon själv är och vad som pågår runtomkring henne. Är det ens ett samtal som pågår, är allt inte bara hennes egna förvirrade tankar?

Samanta Schweblins debutbok är en imponerande ekologisk rysare, en formmässigt annorlunda och nyskapande roman och en gastkramande läsning. Den är tveklöst värd alla fina recensioner som den fått.

Efter läsningen är det inte bara en fantastisk bok som jag kommer att minnas; frågan om varför pengar är så mycket mer värdefulla än liv kommer att kunna fortsätta att hålla mig vaken många nätter.