Panacheserien

Ut ur antiken

Anne Carson
Röd självbiografi
Översatt av Mara Lee
Stockholm : Bonniers, 2009
Ingår i Panacheserien
(originalets titel: Autobiography of Red. Ursprungligen utgiven: New York : Alfred A. Knopf, 1998)

Nej, en bok om manlig homosexualitet är inte något för mig. Knappast heller en bok som återberättar en fotnot från den antika mytologin genom att förlägga den i vår tid. Och vad är egentligen en versroman annat än en hopplöst högtravande sammanblandning av genrer? Nej, Anne Carsons bok Röd självbiografi kommer jag inte att läsa.

Så läste jag ”Albertineutredningen” och upptäckte en författare som på ett övertygande sätt skriver om litteratur och människor, om författare och om personer som trots att de endast lever i böcker ibland är mer levande än de som berättar och läser om dem.

Och nu har jag till min stora förvåning även läst Röd självbiografi och allt jag trodde mig veta om boken var rätt, fast på helt fel sätt.

Det jag läst är en bok där författaren lekfullt och retfullt bryter mot alla förväntningar. Här finns en huvudperson som hämtats från antik mytologi, men som slutligen stiger in i en latinamerikansk myt. Här finns en akademisk ram, komplett med en författarpresentation, en översättning av de grekiska originalfragmenten och flera appendix, men inte något av allt detta har någon större betydelse för vare sig den antika eller den moderna berättelsen. Här finns en undertitel som upplyser om att boken är en versroman, men jag har vare sig läst verser eller en traditionell roman. Och självbiografin består endast av bilder.

Helt fascinerad av Anne Carsons intelligenta humor har jag läst en kärlekshistoria berättad i en bok som inte är någonting av det som den låtsas vara (inte ens en kärlekshistoria), men ändå nästan är det, en bok som med lätthet befinner sig i nutid och samtidigt tittar tillbaka på en för länge sedan svunnen tid genom anakronismernas skrattspegel.

Omtumlad av min läsupplevelse försöker jag förstå hur det kom sig att jag började läsa boken. Jo, det räckte med den inledande raden:
”Han kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår period för en poet.”
Sedan var jag fast.

Thomas Mattsson

Sojabön

Samanta Schweblin
Räddningsavstånd
Översatt av Lina Wolff
Stockholm : Bonniers, 2016
Ingår i Panacheserien
(Originalets titel: Distancia de rescate. Ursprungligen utgiven: Buenos Aires : Random House, 2014)

Av sin mor har Amanda fått lära sig betydelsen av att ständigt ha uppsikt över sitt barn, att ständigt befinna sig inom räddningsavstånd.

När hon, för att komma bort från storstadens risker, under sommarsemestern hyr ett hus åt sig och sin dotter på den argentinska landsbygden, hamnar de i en idyll, omgiven av hästhagar, bäckar och oändliga fält med sojabönsodlingar.

I den stekande solen och den märkliga tystnad som råder i landskapet börjar dock ett obehag sakta smyga sig på. Var är alla hästar och varför ser de så många barn med märkliga missbildningar? Någonting verkar vara fel. Och nu börjar läsaren, långt före Amanda, att inse vad som håller på att hända. Istället för att kunna hejda dem, måste vi följa hur mor och dotter gång på gång utsätter sig själva för livsfara, hur de är på väg att förgiftas.

Ovetande om riskerna befinner de sig mitt i en pågående miljökatastrof, mitt i ett landskap där allt utom de genmodifierade sojabönsplantorna är förgiftat av bekämpningsmedel. Marken de går på, vattnet de dricker, maten de äter, föremålen de rör vid, allt är farligt för levande varelser. Här är alla tankar på räddningsavstånd helt meningslösa; att vistas här är att förlora alla möjligheter till räddning.

I Argentina och Brasilien används enorma mängder bekämpningsmedel för odlingar av sojabönor, som till största delen används som djurfoder. Eftersom länderna är stora köttproducenter, utgör odlingen av sojabönor och uppfödningen av köttdjur en perfekt symbios av intressenter som tjänar stora summor på kemikalieanvändningen. Befolkningen på landsbygden är fattig och ofta ovetande om bekämpningsmedlens hälsorisker, vilket medför att de utsätter sig för stora risker när de hanterar kemikalierna. Det är vanligt att fälten besprutas utan att skyddsutrustning används, dunkar som tidigare innehållit bekämpningsmedel används inte sällan för transporter och lagring av vatten.

Trots att lokalbefolkningen sakta förgiftas och drabbas av oförklarliga fysiska och mentala symptom, trots att barn föds med allvarliga skador, trots att husdjur dör och de vilda djuren i omgivningen försvinner, saknas både kunskapen och viljan att söka efter orsakerna. Inte ens sjukvårdspersonalen vet alltid vad som pågår. Istället för rationella förklaringar, blir övernaturliga tolkningar därför ofta det enda som återstår.

När vi stiger in i handlingen är allt redan för sent, det är alldeles för ont om tid för det samtal mellan Amanda och grannens son som boken är uppbyggd av, ett samtal som allt mer får karaktären av bokens engelska titel, en ”fever dream”. Men det är en feberdröm som består av de sista tankar som far genom Amandas medvetande där hon ligger döende i sin sjukhussäng. Var hennes dotter befinner sig vet hon inte; hon vet inte ens var hon själv är och vad som pågår runtomkring henne. Är det ens ett samtal som pågår, är allt inte bara hennes egna förvirrade tankar?

Samanta Schweblins debutbok är en imponerande ekologisk rysare, en formmässigt annorlunda och nyskapande roman och en gastkramande läsning. Den är tveklöst värd alla fina recensioner som den fått.

Efter läsningen är det inte bara en fantastisk bok som jag kommer att minnas; frågan om varför pengar är så mycket mer värdefulla än liv kommer att kunna fortsätta att hålla mig vaken många nätter.

Thomas Mattsson

Plötsligt slut

Dino Buzzati (1906-1972)
Tataröknen
Översatt av Eva Alexanderson
Stockholm : Bonniers, 1948
(Originalets titel: Il deserto dei Tartari. Ursprungligen utgiven: Milano : Rizzoli, 1940)

Bland de italienska romaner från efterkrigstiden som jag läst, finns det få som inte präglas av en vemodig ton – en sorg efter förlusten av drömmar, en insikt om att tiden förändrat oss och vår värld, ett motvilligt accepterade av att våra liv blev som de blev.

Samma vemod vilar också över Dino Buzzatis roman Tataröknen från 1940. Bokens huvudperson är en officer, vars första kommendering är på en avlägset belägen fästning i bergen vid gränsen till ett fiendeland. Här väntar alla på att få strida och visa sin tapperhet för att tilldelas den ära och berömmelse som var och en av dem ser som någonting som självklart väntar dem. Framgång är helt enkelt bara en tidsfråga. Huvudpersonen är ung och har hela livet framför sig, han kan vänta.

Rutinerna på fästningen skapar en bekväm och trygg vardag, så tiden går fort, men ännu finns det gott om den. Medan åren går och ingenting händer, försvinner dock möjligheterna, en efter en. Utan att ha märkt hur det gick till har officeren plötsligt framtiden bakom sig när fienden slutligen siktas.

Steg för steg har fästningen förvandlats från ett sagoslott till en illusionernas byggnad, en symbol för hur människolivets förväntningar och förhoppningar sakta grusas och krymper ihop till oigenkännlighet medan vi formulerar om våra livsmål för att de bättre skall passa vår vardag.

Tataröknen är en existentiell roman, som utspelas bortom tid och rum. Det är tveklöst en av de bästa italienska romaner som jag läst.

Thomas Mattsson

Mor och son

Hans Frick (1930-2003)
Den blå timmen
Översatt av Eva Liljegren och Sven Lindner
Stockholm : Bonniers, 1979
(Originalets titel: Die blaue Stunde. Ursprungligen utgiven: München : Bertelsmann, 1977)

En man står vid sin mors grav, två decennier efter hennes död. Han minns hur modern, Judehoran, förnedrades och stöttes bort av grannar och arbetskamrater, han minns hur hon inte kunde försvara sig och därför vände sin nöd och förtvivlan inåt; han minns deras utsatthet, hennes svåra sjukdomar och hur han försökte hjälpa henne medan hon sakta bröts ned. Han ville bli författare, hon ville inte leva.

Hans Fricks bok är en självbiografisk skildring av författarens uppväxttid och vardag i en arbetarstadsdel i Frankfurt am Main under 1930-, 1940- och 1950-talen. Med det självupplevdas hela tyngd träder händelser ur det förflutna fram i full belysning: grannskapets nazister och deras maktfullkomliga grymheter, befolkningens stillatigande accepterande av dem, de allierades bombningar, kaoset under krigsslutet, människors vägran att erkänna sitt personliga agerande under nazitiden.

Men det är ändå den smärtsamt vackra skildringen av den tysta, kärleksfulla relationen mellan modern och sonen som gör boken till den gripande upplevelse den är. Två vardagsscener har etsat sig fast i mitt minne.

Sonen finner efter skoldagens slut sin mor sittande på den stol hon satt på när han gick till skolan. Hon är klädd i sin finaste klänning i väntan på en utflykt hennes arbetskamrater lovat hämta henne till, oförmögen att förstå varför de velat lura henne.

Samma köksstol flera år senare. Modern ber sin son om ett glas vatten för att kunna skölja ned tre paket sömnmedel som hon inte orkar dölja för honom.

Hans Frick är en nästan helt bortglömd författare. Han borde inte vara det.

Thomas Mattsson