Agota Kristof (1935 – 2011)
Spikar : dikter
Översatt av Kennet Klemets
Malmö : Ellerströms, 2024
(Originalets titel: Clous. Ursprungligen utgiven: Genève : Éditions Zoé, 2016)

I Agota Kristofs dikter finns skugglika förbindelser med hennes prosaböcker. Både i lyriken och prosan ger saknaden och avsaknaden upphov till samma slags vemod och sorg, samma slags vilsenhet och främlingskap.

Dikterna vecklar ut sig i en tomhet där tidens tickande blivit till ekon av dödens spikslag. Människorna bär på en längtan efter någonting viktigt som för alltid har gått förlorat. Likt främlingar rör de sig i en verklighet där de inte riktigt hör hemma, en verklighet där livet har dragit sig undan och övergivit dem. Istället lever de på minnen av ett liv som skulle ha kunnat se annorlunda ut.

De visar sig vara gäster hos verkligheten, lika främmande inför sig själva som inför tillvaron. Av denna existentiella hemlöshet har Agota Kristof skapat dikter som visar att hon inte enbart är en fin prosaförfattare, utan också en betydande poet.

”När han böjde sig fram såg han sitt ansikte,
På den glänsande, röda ytan sitt eget ansikte,
Och ansiktet var djupt som barnens drömmar,
Ofattbart ensamt liksom åren som följde,
Och liksom de första dagarna i livet, fullständigt glömt.”
(Bordet)

Allt är dock inte väntan och död, i dikterna finns också ömhet och kärlek, men den är för evigt buren som en frånvaro av händer som stelnat i en gest.

”Jag kan inte sänka armarna
sen jag omfamnade dig
jag vet du är fortfarande här dörren
stängdes bakom dig ändå
har jag kvar din kropp i mina armar.”
(Tidlösa omfamningar)

Spikar är en diktsamling jag kommer att återvända till många gånger.