Instagramtext

Fundamentalt

Andrej Platonov (1899 – 1951)
Grundgropen
Översatt av Kajsa Öberg Lindsten
Stockholm : Ersatz, 2007
Originalets titel: Котлован (Kotlovan). Skriven 1930, första gången publicerad i Sovjetunionen i tidskriften Новый мир (Novyj mir), 1987.

Sovjetunionen, början av 1930-talet. Under kamrat Stalins ledning har en ny, heroisk mänsklighet stigit fram ur historiens mörker. Upplysta av elektricitet och socialism står dessa arbetets hjältar nu i frontlinjen för en kollektiv kamp för att kunna förverkliga det kommunistiska samhället …

Oj, där gick visst propagandafilmen av. Medan filmrullen fortsätter att rulla utan bild, musiken tystnat och mörkret lägger sig, börjar människor sakta lämna sina platser och söka sig ut. Några av dem vandrar in i Andrej Platonovs roman Grundgropen där de befinner sig i en lika parodisk som tragisk skildring av det sovjetiska samhällsbygget och de medborgare som skulle genomföra det. Här finns inte några hjältar, endast arbetare som saknar kunskap, ritningar och förståelse för byggprojektet. För deras tvivel finns bara en lösning – större engagemang och kraftfullare arbetsinsatser.

Medan de planlöst gräver vidare i sitt försök att skapa en stabil grund för proletariatets gemensamma byggnad, frilägger Platonov den ena symbolen och liknelsen efter den andra i en allegorisk berättelse som slutar när arbetarna lämnar byggarbetsplatsen för att istället bidra till tvångskollektiviseringen av en närliggande bondby. Efter sig lämnar de en stor grop.

Redan på de första boksidorna börjar gapet mellan adjektiven och verkligheten att visa sig. Därefter blir avståndet bara större och större i takt med att slagord och partidekret får bli svaren på alla frågor, även de mest personliga och existentiella. På så sätt blir det verklighetsfrämmande språkbruket en lika viktig del av boken som personerna i den och själva handlingen.

De läsare som känner till Sovjetunionens tidiga historia kommer att hitta mycket att småle och skratta åt i denna skildring av ett samhälle där människor reducerats till själlösa kuggar i ett framtidsbygge utan plats för dem. Sovjetmyndigheterna var dock inte roade. Det skulle dröja till 1987 innan den bok som Platonov skrev 1930 kunde publiceras.

Thomas Mattsson

Poemas humanos

César Vallejo (1892-1938)
Mänskliga dikter
Översatt av Marianne Sandels och Pierre Zekeli
Stockholm : FIB:s lyrikklubb, 1974
Innehåller ett urval dikter ur Vallejos samlade produktion, bland annat från diktsamlingarna Los heraldos negros (1919), Trilce (1922), Poemas humanos (1939) och España, aparta de mí este cáliz (1939).

Det är 50 år sedan den första boken med svenska översättningar av César Vallejos dikter publicerades. Ytterligare en volym kom några år senare. Båda två är sedan länge rariteter på antikvariaten. Det är tråkigt, för Vallejo är värd att läsas ännu idag.

I sin lyrik är Vallejo närvarande på ett sätt som få andra författare från den första delen av 1900-talet, men trots att han så hämningslöst lämnar ut sitt inre är dikterna ändå märkligt distanserade. Det är som om de känslor, tankar och upplevelser han förmedlar först måste ha fått konturerna av hans egen kropp, först måste ha satt sig som en tagg i hans liv, innan de kunnat förvandlas till ord, meningar, dikt.

Ofta återkommande teman i hans dikter är smärta, lidande och gränsen mellan liv och död, frågor som saknar svar och just därför trängt djupt in i honom och hans poesi, där de blivit till vassa gaddar som han ibland också vänder utåt.

”Ni är döda, utan att någonsin ha levat. Vem som helst skulle kunna säga att, eftersom det inte är nu, fanns ni till vid någon annan tid. Men i verkligheten är ni liken av ett liv som aldrig fanns. Ett sorgligt öde att aldrig ha varit någonting annat än död. Att vara ett torrt löv som aldrig varit grönt.

Och ändå är de döda inte, kan inte vara lik av ett liv som de ännu inte har levt. De dog alltid av liv.

Ni är döda.”
(ur prosadikten ”Ni är döda”)

Av många är Vallejo betraktad som Latinamerikas främste poet och en av de största spanskspråkiga författarna. Jag kan inte bedöma om det stämmer, men jag tycker att det är märkligt att ett så betydelsefullt och läsvärt författarskap skall vara så svårt att hitta på svenska. Det kanske vore dags för en nyutgåva eller en nyöversättning?

Thomas Mattsson

Omslagspapper

George Saunders
Tionde december
Översatt av Niclas Nilsson
Stockholm : Bonniers, 2015
(Originalets titel: Tenth of December. Ursprungligen utgiven: New York : Random House, 2013. Innehåller noveller skrivna och publicerade i olika tidskrifter 1995 – 2012)

Omslagen på de böcker jag har kommenterat på min blogg har till största delen varit rätt bleka och anonyma, har jag lagt märke till. Som omväxling har jag därför valt en bok med, vad jag tror är, det kitschigaste bokomslaget i mina hyllor. Vad sägs om en bok prydd av endast glitter och blurbs mot en silverfärgad bakgrund? För säkerhets skull även med två magentafärgade blaffor försedda med omdömen om boken.

Kanske är skyddsomslaget en lek med de överväldigande positiva omdömen som boken fick när den ursprungligen publicerades, eller varför inte en raffinerad kontrast till innehållet i de noveller som Tionde december av George Saunders består av. Noveller som är präglade av en mörk och dyster stämning, ur vilken det växer fram en obehaglig klaustrofobisk känsla av att människorna i dem är som fångar i sina egna liv.

Novellerna skildrar ett USA så som vi känner igen det, ända tills dess att vi upptäcker att det är ett samhälle som flyter omkring fritt i tiden. När igenkännandet övergått i förvåning och vi gradvis har accepterat den ena överraskningen efter den andra har Saunders dessutom ofta en perspektivförskjutning i beredskap åt oss, ibland på det innehållsmässiga planet, ibland på det berättartekniska.

I några noveller får vi följa ett händelseförlopp i tur och ordning genom olika personers medvetanden, i andra visar sig berättelsen innehålla en helt annan berättelse än den vi från början trodde att vi läste. Det är skickligt gjort och kräver att vi är närvarande i läsningen.

Det är sällan en bok är värd alla de superlativer som står att läsa på dess omslag, men i det här fallet är de ovanligt välplacerade. De är dessutom så många att det skulle verka överdrivet om de inte vore klädda i silver, glitter och magenta.

Thomas Mattsson

Ut ur antiken

Anne Carson
Röd självbiografi
Översatt av Mara Lee
Stockholm : Bonniers, 2009
Ingår i Panacheserien
(originalets titel: Autobiography of Red. Ursprungligen utgiven: New York : Alfred A. Knopf, 1998)

Nej, en bok om manlig homosexualitet är inte något för mig. Knappast heller en bok som återberättar en fotnot från den antika mytologin genom att förlägga den i vår tid. Och vad är egentligen en versroman annat än en hopplöst högtravande sammanblandning av genrer? Nej, Anne Carsons bok Röd självbiografi kommer jag inte att läsa.

Så läste jag ”Albertineutredningen” och upptäckte en författare som på ett övertygande sätt skriver om litteratur och människor, om författare och om personer som trots att de endast lever i böcker ibland är mer levande än de som berättar och läser om dem.

Och nu har jag till min stora förvåning även läst Röd självbiografi och allt jag trodde mig veta om boken var rätt, fast på helt fel sätt.

Det jag läst är en bok där författaren lekfullt och retfullt bryter mot alla förväntningar. Här finns en huvudperson som hämtats från antik mytologi, men som slutligen stiger in i en latinamerikansk myt. Här finns en akademisk ram, komplett med en författarpresentation, en översättning av de grekiska originalfragmenten och flera appendix, men inte något av allt detta har någon större betydelse för vare sig den antika eller den moderna berättelsen. Här finns en undertitel som upplyser om att boken är en versroman, men jag har vare sig läst verser eller en traditionell roman. Och självbiografin består endast av bilder.

Helt fascinerad av Anne Carsons intelligenta humor har jag läst en kärlekshistoria berättad i en bok som inte är någonting av det som den låtsas vara (inte ens en kärlekshistoria), men ändå nästan är det, en bok som med lätthet befinner sig i nutid och samtidigt tittar tillbaka på en för länge sedan svunnen tid genom anakronismernas skrattspegel.

Omtumlad av min läsupplevelse försöker jag förstå hur det kom sig att jag började läsa boken. Jo, det räckte med den inledande raden:
”Han kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår period för en poet.”
Sedan var jag fast.

Thomas Mattsson

Gäst hos verkligheten

Agota Kristof (1935 – 2011)
Spikar : dikter
Översatt av Kennet Klemets
Malmö : Ellerströms, 2024
(Originalets titel: Clous. Ursprungligen utgiven: Genève : Éditions Zoé, 2016)

I Agota Kristofs dikter finns skugglika förbindelser med hennes prosaböcker. Både i lyriken och prosan ger saknaden och avsaknaden upphov till samma slags vemod och sorg, samma slags vilsenhet och främlingskap.

Dikterna vecklar ut sig i en tomhet där tidens tickande blivit till ekon av dödens spikslag. Människorna bär på en längtan efter någonting viktigt som för alltid har gått förlorat. Likt främlingar rör de sig i en verklighet där de inte riktigt hör hemma, en verklighet där livet har dragit sig undan och övergivit dem. Istället lever de på minnen av ett liv som skulle ha kunnat se annorlunda ut.

De visar sig vara gäster hos verkligheten, lika främmande inför sig själva som inför tillvaron. Av denna existentiella hemlöshet har Agota Kristof skapat dikter som visar att hon inte enbart är en fin prosaförfattare, utan också en betydande poet.

”När han böjde sig fram såg han sitt ansikte,
På den glänsande, röda ytan sitt eget ansikte,
Och ansiktet var djupt som barnens drömmar,
Ofattbart ensamt liksom åren som följde,
Och liksom de första dagarna i livet, fullständigt glömt.”
(Bordet)

Allt är dock inte väntan och död, i dikterna finns också ömhet och kärlek, men den är för evigt buren som en frånvaro av händer som stelnat i en gest.

”Jag kan inte sänka armarna
sen jag omfamnade dig
jag vet du är fortfarande här dörren
stängdes bakom dig ändå
har jag kvar din kropp i mina armar.”
(Tidlösa omfamningar)

Spikar är en diktsamling jag kommer att återvända till många gånger.

Thomas Mattsson